”Har alla glömt parmesanen?”

Av: Ronja Lehtonen

En liten novell eller berättelse som jag skrev under en skrivuppgift när jag läste skådespelarprogrammet på Sundsgårdens folkhögskola.

Nervositeten vibrerar i luften bland de tre deltagare som är kvar utav femton, i programmet Sveriges mästerkock. Svetten rinner på deltagarnas pannor. Om det är för värmen från studiolamporna eller av nervositet, vet vi inte riktigt säkert. Spänningen är spänd. Det här är finalen. Vem vinner tävlingen och får ge ut sin egna kokbok? Juryn som består av Sveriges mest kända superkockar ska snart ge deltagarna den sista uppgiften. Den allra sista uppgiften i tävlingen.

Lisa 26 år är från Åstorp. Till synes en helt vanlig tjej. Men under den vanliga ytan döljer sig en supertalang. Hon har hela sitt liv älskat att laga mat. Hon var en stjärna i köket redan som barn. Men det är först nu som 26-åring, som hon har insett sin talang och sökt till Sveriges mästerkock. Hon trodde aldrig att hon skulle komma så långt som hon har gjort hittills. Hon har ärligt talat aldrig riktigt trott på sig själv och några stöttande vänner har hon inte haft.

Hon försöker fokusera på att andas och bara ta det lugnt.

Vara saklig och fokusera. ”Andas Lisa, kom ihåg hur man andas!” Tänker hon för sig själv.

Hon stirrar ner i bänken med händerna knutna bakom ryggen och undersöker hur mycket luft som får plats i lungorna. Allt för att försöka tänka på något annat och inte känna hur nervös hon är. Hon är riktigt nervös. Att stå där och vänta på att juryn ska komma fram gör inte saken bättre. ”Kan dom inte bara komma fram nu och berätta vad vi ska göra!?” Tänker Lisa och blir alltmer otålig.

”Jag pallar inte stirra på samma fläck på den där bänken nu mer..” Tänker hon lite smått irriterat.

Lisa vet inte om det är sekunder eller minuter som har gått när juryn väl kommer in. Hon lyfter blicken och möter deras. Nu måste hon vara skärpt, riktigt skärpt.

”Er sista rätt ni ska få göra här i Sveriges mästerkock är en klassiker. Den är enkel. Eller, är den verkligen så enkel som man kan tro? Ni ska göra en pasta. En pasta med pesto. I detta program är vi sponsrade av tre olika företag som gör pesto och dessa burkar står i skafferiet under hela tiden ni lagar er rätt. Ni får använda den färdiga peston om ni vill. Ni får en timme på er. KÖR!”

Lisa är smått chockad.

”Va? Ska vi bara göra pasta med pesto? Vad är haken? Hur gör jag den här rätten något alldeles extra?” Tänker hon.

Lisa kommer på sig själv med att stirra rakt ut och fundera lite för länge. Hon rycker till och tittar bort mot skafferiet samtidigt som hon blinkar för att återfukta ögonen efter den alldeles för långa stund hon stirrade utan att blinka. Hur länge har hon stått där och stirrat egentligen? Hon tittar på de andra två deltagarna som flyger runt som galna virvelvindar i skafferiet. Det går några sekunder och sen flyger de ut till sina stationer och ett moln av mjöl, ägg och olja ser ut att omge dem. Lisa springer i väg till skafferiet och blir smått chockad av sin egna fart. Hon inser hur nervös hon verkligen är. Och ännu mer nervös blev hon över den väldigt enkla rätten de ska göra. Hon förstår inte. Lisa känner att hon måste sätta igång och får fundera sen. Detta har hon gjort tusen gånger. Om inte tio tusen gånger. Pasta med pesto. Nu ska dom få se vad hon kan!

Lisa tar en korg och slänger ner vetemjöl, ägg, olivolja. Sen går hon till hyllan med peston. Där finns tre olika sorter, tre burkar av varje. Eller ja, av den ena sorten stod en burk kvar. Vilket förmodligen är den bästa sorten, som Per och Jakob har tagit. Hon funderar en stund på vilken hon ska ta, men tar sen en av varje burk och slänger i korgen. Lika bra det, för tänk om den bästa sorten inte är så bra? Hon vill smaka på alla tre. Och för att spara tid och spring. Tänka får hon göra sen. Hon rusar ut till station och ser att de andra deltagarna snart verkar vara klar med sin pastadeg och den ska snart in i kylen för att vila en stund. ”Helvete!” Svär Lisa och blir stressad.

”Okej Lisa, fokusera!” Säger hon tyst och bestämt för sig själv och kniper ihop ögonen för att avskärma sig från lampor, kameror och bejakande ögon från jury och publik.

”Jag börjar med pastan, Peston är ändå färdig.” Tänker Lisa.

Lisa börjar knåda ihop grunddegen till pastan. Det ser ändå trevligt ut det här, tänker Lisa och börjar känna sig lite nöjd med sig själv, medans hon studerar sina fantastiska pastadeg. Hon minns tillbaka när hon började göra egen pasta som 8-åring. Lisa ler för sig själv. Hon kommer snart på att hon har saktat ner farten alldeles för mycket och blir stressad igen. Hon virar in degen i plastfolie i en hastighet som borde hamna i Guiness rekordbok. Men nu är det inte den tävlingen vi är i. Lisa springer till kylen och slänger in degen med lite för stark kraft. Hon utbrister ett ”oj!!!” och ser hur kylskåpet svajar till något av den starka kraften. Lisa stirrar på kylen och står blickstilla och funderar på om den ska välta eller stå kvar. Den står kvar! Lisa får ny kraft rusar tillbaka till sin station. Peston... Just det. den är ju färdig. ”Vad ska jag göra nu?” Tänker hon och stirrar på samma fläck på bänken som tidigare. Hon har en konstig magkänsla. Hon tittar på de andra deltagarna för att se vad dom gör. De pratar om något och skrattar. De verkar ganska avslappnade. Jakob står och hackar någon tomat och rödlök ser det ut som. Per ser ut att koka något. Buljong?

Lisa känner sig smått förvirrad och funderar på om hon ska lägga till något. Hon går igenom i huvudet igen vad hon ska göra. Pasta med pesto. Kan det verkligen vara allt? Lisa går ut i skafferiet och tittar runt. Jakob verkar göra en sallad och Per håller på med någon extra smaksättning. Eller något annat. Gör han buljong på peston? Lisa fattar ingenting. Hon känner att hon inte bara kan stå och vänta på att pastan ska vila och måste göra något under tiden. Hon tar tag i en zucchini och en morot. Man kanske kan ha med detta i rätten? Lite mer grönsaker och lite mer färg. Det kan bli kul tänker Lisa. Hon stirrar sen på tomaterna. Alla dessa färger och storlekar. Ska hon ha med någon tomat också? Hon tittar ut igen på sina deltagare och ser att de har börjat göra spagetti av sin pastadeg. Lisa rycker till och svär åt sig själv när hon i samma stund kommer på sig själv igen med att stå och stirra alldeles för länge. Hon glömmer tomaterna och rusar bort till kylen. Hon tar sin deg och rusar ännu snabbare till sin arbetsbänk. 20 minuter kvar. Okej. Nu kör vi så det ryker! Lisa tar fram en grej som strimlar grönsaker och göra något som liknar spagetti av både moroten och zucchinin. Lisa känner sig nöjd med sig själv att hon kom på den idén. Hon sneglar på Per och Jakob. Dom är redan igång och kokar pastan och ser ut att börja bli klara. Lisa tänker att hon inte kan stå och tänka på hur bra hennes idéer är utan får börja arbeta. Och det snabbt. Hon tar fram pastamaskinen och börjar göra sin pasta. Snabbt men effektivt. Fokuserad till tusen. Hon sneglar på Per och Jakob igen. Varför ser de ut att ha all tid i världen?

Lisa känner att det är dags att koka pastan. För att vara effektiv medan pastan kokar, passar hon på att smaka på peston. Hon tar första bästa burk och tar upp en liten klick pesto på en tesked. Hon smakar. Det tar inte många sekunder förrän hon spottar i vasken. ”En härsken smak av gammalt blomvatten,” tänker hon. ”Vad fan är detta? Nej, jag har inte tid att tänka. Bara gör!” Tänker hon för sig själv och öppnar nästa burk. En unken och konstig sur lukt slog emot henne. Hon rynkar på näsan. ”Bara gör och tänk sen” upprepar hon för sig själv. Hon tar en ny sked och ska smaka med hejdar sig i sista stund. Hon studerar teskeden lite närmre. Något rör sig i peston. I ren panik och äcklad till tusen slänger hon både skeden och burken i soporna. Hon vill bara spy just nu. ”VAD var det?” Tänker hon och kniper ihop ögonen för att försöka hitta fokus igen. ”Så. Nu går vi vidare.” Säger hon tyst och och tar ett djupt andetag. Hon skakar av sig obehaget och öppnar nästa burk. Samma märke som Per och Jakob använder. Den här gången luktade det mycket bättre! Lisa vågar inte tro för mycket och tar en ny tesked med en liten klick pesto. Hon studerar klicken noga. Inget som rör sig. Bra! Hon smakar. Den här peston smakade mycket bättre. Men... där är något som inte stämmer. VAD är det som inte stämmer? Lisa kan för allt i världen inte komma på vad det är men hinner verkligen inte fundera på det. Hon ställer burken till vänster om sig på bänken och vänder sig till höger för att ta upp pastan ur grytan. Hon lägger upp pastan på tallriken som står framför och ska precis vända sig till vänster igen, när hon känner att hon kanske gör det med lite för stor kraft... Den där burken stod mycket närmre än vad hon trodde för hon kände hur hon lyckades armbåga något. Sen går det som i slowmotion. Lisa ser efter vad det är hon har armbågat. I luften på väg från sin station ser hon pestoburken i luften. Den verkar gå i en spikrak bana, på väg in i dörrkarmen till skafferiet. Lisa önskar för allt i världen, att hon har superreflexer och är snabb som en superhjälte, men det är hon inte. Hon ser hur pestoburken försvinner längre och längre ifrån henne, och till slut når den dörrkarmen och exploderar. Lisa känner hur hennes värld går under samtidigt som hon ser hur peston sprider sig över dörrkarmen, väggen och golvet. Chockad står Lisa och stirrar på pestoröran som är överallt. Hon kan inte tro det är sant. Men det är sant. Hon hör hur alla drar andan till i lokalen och precis allt och alla tycks stanna upp. Hon känner hur alla tittar på henne. Och chocken. Stressen ska vi inte prata om. Lisa drog för sig själv den längsta och grövsta svordomsramsa hon kunde.

”Okej klumpiga lilla Lisa, dags för plan B. Du har inte tid att tänka, 10 minuter kvar.” Säger hon tyst för sig själv. Per och Jakob börjar flina. De känner att deras seger närmar sig. Medans Lisa fortfarande stirrar chockat på den gröna basilikaluktande röran börjar hon leta recept hos sig själv. ”Pesto? Vad innehåller pesto? Vad finns i skafferiet?” Lisa rycks ur sin frysta position och springer in i skafferiet. ”Pesto.. pesto... pesto...” mumlar hon medans hon letar och hoppas på att hjärnan ska arbeta snabbare desto mer hon upprepar ordet ”pesto.” Sen slår snilleblixten till. Hon säger högt till sig själv: ”Basilika, olivolja, vitlök, pinjenötter, citron, kanske lite lime och parmesan.” Sen går det i hundranittio. Nu blev hon den där superhjälten hon önskade att hon var för en stund sen. Hon tar alla varor i ett svep och flyger ut till sin station. Hon slänger fram en blender och kastar i hyfsade mängder av alla råvaror. Hon har ingen aning om hur mycket av vad. ”Det ska fan bara bli pesto” tänker hon extremt stressat. Per och Jakob flinar fortfarande och studerar henne i lugn och ro. De är lättade över att inte vara i Lisas sits.

”Fem minuter kvar!” hör hon hur en av jurymedlemmarna ropar. Hon kör igång blendern på högsta effekt och ser hur allt blir till en gräsgrön nyans. Helt plötsligt blir det fyra minuter kvar. Lisa sneglar snabbt på Per och Jakob. De ser ut att dekorera sina rätter. Diskuterar de även hur de ska dekorera? Lisa skakar på huvudet och känner hur hela hon dryper av svett. ”Kommer jag att hinna detta? Hur kommer det att smaka?” Tänker Lisa och känner att hon inte hinner smaka. Peston ser bra ut i konsistens och färg. ”Det får duga, jag har inte så mycket val just nu” tänker hon och känner hur tårarna börjar bränna bakom ögonlocken. ”Fan Lisa inte bryta ihop nu!” tänker hon och försöker blinka bort tårarna. När blendern har stannat tar hon en slev och slänger på pastan och blandar ihop. Två minuter kvar. ”Varför går tiden så fort nu för?” Tänker hon och känner att hon är nära en panikattack. Hon tar sen den strimlade moroten och zucchinin och lägger lite fint ovanpå pastan. Sen tar hon en liten klick till av peston och lägger i mitten. Hon studerar sitt verk. ”Duger detta?” Tänker hon förtvivlat. För snart är det avgjort. En minut.

”Trettio sekunder kvar!” hör Lisa. Hon inser då att något fattas. ”Vad fattas? Vad fan är det som fattas på den där jävla rätten?” Lisa inser i den stunden att är det något hatar, så är det fan pasta med pesto. Aldrig mer. Hon kommer på det. En basilikakvist! 20 sekunder kvar. Lisa grabbar tag i en sax skakig av stress och springer ut till skafferiet i jakt på en ny färsk basilika. Hon ser den direkt. Klipper av en kvist och ska springa tillbaka till sin station. ”Jag hinner!” tänker hon och känner hur hon börjar känna hoppet igen. Hon tar tre stora kliv och – har glömt pestoröran – i tredje klivet känner hon hur golvet försvinner under henne. Med en rejäl duns landar hon på rumpan. Allt blir tyst och alla tittar igen. Lisa är i chock. ”Vad hände precis?” Undrar hon.

”fem sekunder kvar!” hör Lisa. Adrenalinet slår på och Lisa lyckas resa sig upp på ett övernaturligt sätt, flyger fram i ljusets hastighet till sin station och...

”tre... två... ett” Lisa lägger sin lilla basilikakvist i mitten av sin rätt.

”Noll! Släpp allt ni har och ta ett steg tillbaka.”

Lisa tar ett steg tillbaka och känner hur hon vill gråta. Nu kan hon inte göra mer. Och hon känner nu hur ont det gjorde när hon ramlade. Är det kanske därför hon vill gråta? För att det gör ont? Hon tittar ner på sitt förkläde och sina ben. Pestoröra överallt. Och smuts. Det ser ut som hon har varit i någon form av pestokrig. Lisa försöker hämta sig. Hon tittar på Per och Jakob. De ler hånfullt mot henne. Lisa sväljer hårt och blundar. ”Nu kan jag bara andas och hoppas på det bästa.” Tänker Lisa och tar några djupa andetag.

”Varsågoda och kom fram med era rätter” hör hon juryn säga och hon, Per och Jakob går tysta fram med sina rätter och ställer framför juryn. Juryn tackar och deltagarna går tillbaka till sina stationer, fortfarande helt tysta. Ingen säger ett ljud. Dom ser hur juryn smakar och diskuterar. De försöker urskilja ord, men hör verkligen ingenting. Lisa känner hur genomblöt hon är av svett. Har hon kanske gråtit också? Det svider på kinderna och i ögonen.

Till slut kallar juryn fram deltagarna. De går fram. Tysta och spända av nervositet. Juryn tar sin tid innan någon säger något. De ser allvarligt på deltagarna. En av dom utbrister: ”Har alla glömt parmesanen!?”

De tre deltagarna stirrar på sina rätter. Lisa rabblar igenom i sitt huvudet hela timmen som nyligen har gått. ”Parmesanen!?? Har jag glömt den?” Tänker hon. Hon ser på sin rätt att hon har glömt toppa maten med parmesan. Hon tittar på Per och Jakobs rätter också. De har inte heller toppat med någon parmesan. Lisa blir något fundersam. ”Jag har i alla fall parmesan i peston...” tänker hon medans hon fortsätter att studera Per och Jakobs rätter. Sen tittar hon på Per och Jakob. De ser fundersamma ut, men det är allt. Lisa tittar på juryn igen. En annan jurymedlem tar ett andetag och säger: ”Ni trodde detta skulle bli enkelt va? Nu är det som så, att den färdiga peston – alla de tre olika sorterna – är där fel på. Det har blivit fel i tillverkningen och därför innehåller ingen av dom någon parmesan. Vi i juryn visste detta hela tiden men ville se om och hur ni skulle lösa detta. Hade ni smakat på peston innan ni serverade era rätter, hade ni märkt detta.” Per och Jakob tittar chockat och storögt på varandra. Lisa vågar inte riktigt känna det hon känner.

”De hade ingen parmesan. De smakade inte på peston. De har ingen parmesan!” tänker Lisa för sig själv och försöker övertyga sig själv om att hon har gjort riktigt bra ifrån sig, fast hon inte vågar tro att hon har gjort det.

”Därför, är årets vinnare av mästerkocken... Lisa!”

Ett jubel sprider sig i rummet och konfetti trillar ner från taket. Lisa vågar inte förstå vad som faktiskt händer just nu. Hon stirrar på juryn som applåderar och ler stort mot henne. Hon hör hur Per och Jakob svär för sig själva bakom henne.

Lisa skiner upp och börjar le. Hon vann! Lisa Går fram till juryn där hon får ta emot kramar och beröm av superkockarna. Folk runt omkring kommer fram med blombuketter och hon hör hur hon blir gratulerad från alla håll.

Vilken tur hon smakade på peston. Vilken tur hon armbågade den där burken. Vilken tur att hon fick göra sin egna pesto. Men framför allt, att hon vågade tro på sig själv, för nu precis vann Lisa tävlingen: Sveriges mästerkock! (som inte glömde parmesanen)